Magsjuka in the house..
En text.
En fin text som ger lite förståelse, skriven av en fin människa..
När jag träffade dig för första gången var i början på 70-talet, jag var 14 år, det var en fredag och vi hade faktiskt ganska trevligt ihop till en början, men det blev värre framåt natten. För att inte prata om dagen efter. Min mor frågade vad jag hade gjort med min vita jeansjacka, jag ljög ihop nån historia om en trasig moped. Jag kunde ju inte säga sanningen, att jag hade somnat bakom en oljetank vid OK-macken. Detta var min första fylla. Sedan följdes vi åt varje helg i många år, jag gillade dig skarp trots all huvudvärk och tokigheter. När jag var ca 25 år försvann du från mig i 6-7 månader, jag vet inte varför, kanske för att hämta kraft för det som komma skulle.
Min dotter frågade om jag inte hade några kompisar eftersom jag alltid var hemma. Jo, det har jag visst det sa jag -jag hade ju en kompis, som satt på min axel och viskade i mitt öra, att det var djävulen själv som skulle ta över mitt liv, visste jag inte då.
Du tog över fullständigt, du satt på min axel, hånflinade och sa :Ta en till M, ta en till....
Du gjorde mitt liv till ett helvete, jag kunde inte motstå dig. Du är listig, farlig och stark.
Du krashade mitt företag, allt arbete jag hade lagt ner, var till ingen nytta. All turbulens kring skillsmässan, och försäljningen av huset var riktigt jobbig. Jag stod där tomhänt, men du var inte nöjd ändå, det enda jag har kvar som du kan ta, är mitt liv. Och det var så nära att du fick det också, för du hade verkligen kört slut på mig. Jag var maktlös, jag hade fått nog.
Ja, det fanns lite förstånd kvar i min försupna hjärna, och jag förstod att jag måste be om hjälp. Jag stod ensam och full, sent en söndagkväll i november 2007, jag bestämde att jag var förtvivlad. Jag ringde min systerson Peter, när han lyfte luren så frågade han bara en enda sak "vill du iväg"? -Ja men jag åker ensam, det var då jag lämnade dig. Du kanske står kvar där än och väntar. Men ditt hånflin är borta och du väntar förgäves/ Tack
Tack själv!
Vi drar till fjällen..
Ska bli mycket intressant å lärorikt, om än nervöst..
Hörs om nån vecka igen!
Kärlek.
Vad är kärlek för Mej?
Förutom det grundläggande, som är förtroende, tillit, trygghet.
Vad har jag och Tomas i vårat förhållande?
Jo, vi har stöd av varandra i alla situationer. Vi har kul tillsammans. Vi tycker om att göra samma saker. Vi har likvärdiga värderingar. Vi tänker på samma sätt. Jag tycker fortfarande (efter ett år nästa lördag) att han är snygg:).Vi hjälps åt med allt här hemma. Disk, matlagning, städning, tvättning..
Passion, den där känslan av att vara kär, med fjärilar i magen. Den finns fortfarande kvar.
Den 27e mars träffades jag å Tomas för första gången.. Det ska enligt rykten ha gått till såhär:)
Tomas står å hänger vid baren, jag(som alltid funnit honom snygg) går såklart fram... Pratar en stund innan diskussionen går såhär:
Jag: Vart ska du sova i natt?
Han: Jag vet inte...
Jag: Då ska du sova med mej.
Han: Okej..
Sen den dagen, har vi varit med varandra nästan varje dag. Och dom nätter vi har sovit ifrån varandra kan man räkna på 10 fingrar..
Men fy fan
Jag skyller på Helmut. Han distraherar mej, när han sitter på toa å skickar en massa sms till mej samtidigt:P
Joo.
Det var iaf angående böckerna jag läser. jag gillar att läsa sanna böcker. Självbiografier, där människor som har haft det hemskt, skriver hur dom har haft det.
När jag pratar om mina böcker, eller rättare sagt innehållet i dem, får jag ofta höra att jag inte ska läsa såna böcker.
Och varje gång har jag sagt - Jag vet.
Anledningen till det, är att lika ofta som jag läser böckerna, blir jag lika illa berörd.
Nu har jag tänkt om.
Varför skulle jag inte bli illa berörd? Det är ju ett levnadsöde som ingen människa i världen förtjänar.
varför ska jag inte läsa? Det är ju det böckerna är till för, att folk ska läsa dom, bli berörda, få förståelse, vakna upp och sluta blunda för det som händer omkring oss?
Jag har precis läst ut en bok som heter, snälla pappa, nej. Den handlar om en familj, vilken pojken i huset skriver boken. Pappan i familjen förgriper sig på såväl alla 4 barn, varav en tjej är rullstols-buren, en som är autistisk, denna kastar han även nerför trappen när hon är liten.
Han förgriper sig på hundar, grisar och tvingar även sin son att göra det.
Det som gör saken ännu värre, är att barnens barnvakt också förgriper sig på dessa barn, det är även andra människor som gör det? Vad fan är det för fel på folk?
Jag har läst en bok som heter Skadad, den handlar om en liten flicka, vars hela familj, inkluderar de flesta familjemedlemmar+vänner, förgriper sig på. Dessa förstör den lilla flickan för livet. och hon kommer aldrig växa upp och få ett normalt liv.
Jag har läst ännu en bok som har gjort intryck på mej, jag tror att den heter Såld, den handlar om människor som säljer och köper tonårsflickor, smugglar dom ut ur sitt eget land, lurar av dom deras pass och lämnar dom hos hallickar. Väl hos dessa hallickar blir dom våldtagna på alla tänkbara sätt, urinerade på, spottade på och slagna tills dom gör som dessa hallickar säger. Just denna bok, tog sin ände i Stockholm, tro det eller ej, där fick dom 3 tjejerna bo i en lägenhet mitt i stan. Det sprang karlar där dagarna i ända. Och ingen reagerade?!
I efterhand, när resterande boende har blivit tillfrågad, har dom sagt att dom märkt att det sprungit folk där och tyckt att det var konstigt? Återigen, VARFÖR REAGERADE INGEN?
På mitt jobb möter jag varje dag många många barn, väl medveten om att nåt/några av dom barnen jag mött blir antingen misshandlad, sexuellt uttnyttjat eller på annat sätt försummat. Tanken får mej alldeles hjälplös. maktlös. Och jag önskar verkligen att det finns nåt jag kan göra för dessa barn. I dagsläget finns det inte det. Men en vacker dag ska jag göra min insats i samhället. Hur ska jag annars stå ut med mej själv?
Ja, det var mina tankar idag. Ta hand om er, och det räcker inte att berätta för sina barn att dom inte ska följa med nån gubbe. det är mer troligt att det är nån inom familjen som förgriper sig på dom. Berätta om vad man som vuxen INTE får göra mot ett barn.
Barnen vet inte, dom har ingen aning om vad som är rätt och fel. Normalt och Inte. Det är vi som lär dom vad som är normalt och rätt. Vad som är fel och onormalt!
Ta hand om er!
Tomas Stenvall, du är mitt allt!
