Jag ska berätta en historia...
Det var en gång en flicka, flickan levde med sin mamma.
När flickan var 3 år fick hon en ny "pappa". Flickan växte upp med den här "pappan"..
När flickan var vuxen, flyttade hennes mamma och hennes "pappa" ifrån varandra. Efter det har flickan och pappan ingen kontakt.. Flickan vet inte varför, men förstod nästan att det skulle bli så.. Eftersom hon aldrig känt sig älskad av den här "pappan".
Flickan kan ändå känna sorg. Sorg över att bli satt till livet, i en värld där hon känt sig oönskad, ovälkommen, i vägen och oälskad, sorg för att det var inget hon själv valt. Vem väljer en sån familj? En familj som sätter det man borde hålla som mest kärt, sist?
Flickan känner skam. Och undrar vad det är för fel på henne? Något som hon har undrat hela livet.
Men flickan, som numera är vuxen. Har kommit på svaret.
Människor som själv inte har lärt sig att älska på rätt sätt, är oförmögna att älska på rätt sätt.
Och flickan, som numera är vuxen, vet att hon som vuxen självmant har lärt sig att älska på rätt sätt. Det finns nånstans därinne hos alla människor, och hon hoppas att alla en dag får uppleva det..
Men ibland kommer flickan fram, en tår trillar nerför kinden och hon känner sig oälskad. Oälskad av dom som borde älska henne mest i hela världen. "hennes föräldrar". Men det är nog bara bra. Även flickan måste få sörja ibland, även om hon numera vet vad som är rätt och fel..
