Jag kan undra.
Vilka är ni som sitter där bakom dataskärmen och läser min blogg? Gläds ni åt mig när jag skriver positiva saker lika som ni tycker det är tråkigt när det går ont, eller är ni bittra fiender som istället gläds när det går ont åt mig. Vad törs jag egentligen skriva här i bloggen utan att någon skadeglad jävel skrattar gott åt min olycka.. Efter alla dessa år är det fortfarande en massa snack som inte stämmer. Men en sak är säker, saker ändras med åren, inställningar erfarenheter och attityder ändras som så mycket annat.
Livet i stort då? Jag har en underbar familj, jag har en underbar relation med min andra hälft som inte bara är min stora kärlek, utan även min bästa kompis som jag kan prata om precis Allt med. Och jag har så fruktansvärt underbara ungar!!! Dom är så otroligt coola, snälla och kärleksfulla, jag är så fruktansvärt stolt över dom och imponerad över vad faktiskt jag å Tomas ändå har åstadkommit.. Min häst är på väg till mig, den sista pusselbiten i livet.. jag skulle kunna säga att livet är fullkomligt, att livet är bra såhär som det är, för det är det.. Men jag saknar en del av min familj, det tar emot att skriva det, jag är ju en tuffing liksom, en som alltid klarar sig.. Och det gör jag naturligtvis, jag har det jävligt bra nu för tiden, men saknaden finns ändå där, vetskapen om att det kanske aldrig ordnar sig känns väldigt sorglig. Inte minst för mina barn skull, för de är dom som tar mest stryk..
Livet i stort då? Jag har en underbar familj, jag har en underbar relation med min andra hälft som inte bara är min stora kärlek, utan även min bästa kompis som jag kan prata om precis Allt med. Och jag har så fruktansvärt underbara ungar!!! Dom är så otroligt coola, snälla och kärleksfulla, jag är så fruktansvärt stolt över dom och imponerad över vad faktiskt jag å Tomas ändå har åstadkommit.. Min häst är på väg till mig, den sista pusselbiten i livet.. jag skulle kunna säga att livet är fullkomligt, att livet är bra såhär som det är, för det är det.. Men jag saknar en del av min familj, det tar emot att skriva det, jag är ju en tuffing liksom, en som alltid klarar sig.. Och det gör jag naturligtvis, jag har det jävligt bra nu för tiden, men saknaden finns ändå där, vetskapen om att det kanske aldrig ordnar sig känns väldigt sorglig. Inte minst för mina barn skull, för de är dom som tar mest stryk..
Borde!!
borde väl uppdatera så ni får något att läsa på denna blogg! Men jag har Aldrig tid, eller jo det har jag ju säkert, men oftast ligger jag på soffan när det blir tid över.. Nu ska jag iväg å köpa galltvål!
Småsaker.
Små detaljer i vardagen som verkligen är små men de gör förhållandet levande. Att min underbara pojkvän kommer ihåg att jag vill ha en gaffel OCH en sked när vi äter nudlar igen efter ett år, "bara" det gör att jag älskar honom så mycket!
